Gravröset

Hon, kvinnan hade kallat på mig ett tag innan vi kom oss iväg till gravröset. Vi möttes båda av en stark känsla som nästan knuffade oss bakåt. Jag gick i en vid cirkel omkring röset, sjöng min ordlösa sång och skallrade samtidigt. När jag gått ett varv runt blev energin mjuk och behaglig.

Vi stod båda stilla ett tag, Maria trummade, och tillsammans kände vi in energin som blev mer och mer inbjudande. Jag gick sedan balanserande på stenarna upp till mitten av röset utan att flytta på någon av stenarna. Jag lade ner våra gåvor där i mitten, då fick vi se och känna en enorm ljuspelare som öppnades för oss. Ljuspelaren tog oss både långt ner till moder Jord och långt upp i himlen, som ett världsträd. Därefter bildades ett valv omkring ”trädet”, från rötterna och uppåt och från kronan och nedåt. Det var en stark och vacker upplevelse för oss båda. Vi blev sittande där ett tag innan vi tackade för oss och begav oss hemåt igen.

 

Ord på vägen

Efter vår välbehövliga semester var jag ute i skogen och bara kände in allt – vinden, solen, ljudet från träden och fåglarna.

Jag satte mig ner, stillade mig och bara tog emot allt. Då får jag se en ljusvarelse som kommer emot mig och vill att följer med in i ljuset, in i berget.. Hon tar min hand och leder mig ner i svackan mellan kullarna och sedan upp igen på nästa kulle. Där möter jag bergets väktare, som strålar av ljus.

Han säger dessa ord: ”Var som du är och försök inte att passa in! Då först är du äkta mot dig själv.”

Förställ dig inte, var dig själv och känn att du är äkta, att du är sann mot dig själv, är det jag lärde mig av honom. Försöker du passa in förlorar du till slut dig själv och känslan av vem du själv är.

Trädet

Trädet jag mötte i skogen var ståtlig även om den var död. Den kändes gammal och vis.  Den fortsätter att ge av sig själv även efter sin död, inte bara av sin visdom utan också mat till fåglar och småkryp.

Även efter sin död kände jag dess ståtlighet och dess ödmjukhet den upplevde. Den var ett med allt levande. Den gav och tog emot. Den gav näring och frisk luft till andra. Den tog emot näring från luften och moder jord.

Allt för att kunna verka här på jorden!

Vi kan alla göra som trädet! Vara stolta över oss själva! Ta emot och ge av vår visdom och kunskap till andra!

Moh

Jag gick på en skogspromenad i våras, när allt i naturen spirade som bäst. Jag satte mig ner och tackade hela naturen för allt det vackra jag hade omkring mig.

Då visade Moh sig – han slog ut sina armar och sa ”Allt detta är ditt att använda dig av med förnuft. Vi är förvaltare av den helande kunskapen som finns i naturen”.

Jag kände och förstod vilken kärlek naturen kommer med till oss människor, för att vi kunna hela oss och må bra med dess hjälp.

Kärlek

IMG_0077Idag var jag ute vid havet med tanken att jag skulle tacka vatten-andarna för att de ville ha kontakt med mig och ge mig information och budskap.

När jag väl satt ute på klipporna kände jag deras närvaro och gav dem en gåva i form av små vackra slipade snäckskal.

De kom upp på klipporna och visade att de var nöjda med gåvan. De menade att man måste  ge med kärlek för att gåvan ska vara riktig. Man kan bara ge med kärlek om man har kärlek till sig själv. De flesta har kärlek till sig själva, men förstår det inte. När du ser det fina och vackra i det du har omkring dig, ser du med din gnista av kärlek inom dig. Plocka fram den och låt den gnistan av kärlek växa inom dig.

Vi ser oftast inte kopplingen mellan att se det vackra vi har omkring oss och det vi har inom oss!

Sirenerna

För några dagar sedan gick jag ute vid havet.

Jag satte mig i så att vinden inte kunde komma åt mig och såg solen glittra i havet. Idag skulle jag ta kontakt med vattenandarna igen, det hade jag bestämt mig för. I det glittrande havet såg jag dem komma emot mig.

Vi har haft kontakt tidigare, och då lovade jag att jag skulle förmedla det de ville ha sagt till oss människor. Två av dem kom närmare och satte sig på klipphällan. Nu är det dags för mig att höra vad ni har att säga, sa jag.

”Vi vill att människorna ska förstå att havet utarmas. Det finns snart inget syre för oss eller de andra som lever i havet. Vi dör av undernäring, då vi alla här lever av syre”.

Kan jag kalla er för Undiner?

”Nej, vi är Sirener. Vi får vår näring från syret i havet och av alger, vi är vegetarianer… Men vi är också undiner”.

Jag lovade att skriva dessa korta rader till er alla.

Retstickan

retsticka

 

För kanske ett halvår sedan var jag och hälsade på min väninna, Maud. Jag skulle jobba hos henne med både auramålning och seanser. Hon visade mig hur hon hade gjort om ett av rummen hemma till ett bibliotek. Det blev mycket fint med behagliga och lugna energier.

På kvällen därpå var jag i tanken och tittade i biblioteket och hur hon hade gjort om i rummet. Plötsligt sa någon ”Hej”. Jag blev överraskad och började titta mig om. Då såg jag en liten figur, ca 30 cm hög sitta i fönstret i biblioteket.

Morgonen därpå berättade jag för min väninna vad jag sett. Hon som inte ser något (tycker hon själv), såg också denna figur när jag berättade vad jag sett.  Vi kallar den för ”Retstickan”, då min väninna tror att det är den som flyttar på saker hemma hos henne.

Maud Hansson tovade denna figur efter detta.

Mycket likt den figur jag själv sett..